Douglas Murray (San Jose Sharks) möter upp journalister när han kommer till OS i Vancouver 2010

Sverige med Tre Kronor gör entré i Vancouver-OS i natt (natten mellan Onsdag 17/2 och Torsdag 18/2 kl. 01:30) mot Tyskland.

GrrrHockey’s analys av Tre Kronor kommer under kvällen och det ser intressant ut på sina håll och ihåligt på andra…

Någon som inte är ihålig är i alla fall Douglas Murray (San Jose Sharks). Mer om honom och de andra svenskarna senare ikväll alltså.

Kanada, OS Vancouver 2010 - Jarome Iginla, Chris Pronger, Ryan Getzlaf och Shae Weber

Kanada, OS Vancouver 2010 – Jarome Iginla, Chris Pronger, Ryan Getzlaf och Shae Weber

GrrrHockey fortsätter här att analysera de hårdare och tuffare spelarna och trupperna i ishockey-turneringen i OS i Vancouver och efter att först ha kikat på USA (2010-02-16: OS i Vancouver 2010 och hockey-turneringen startar [närblick USA]) kommer vi nu till Kanada.

Natten mot Onsdag 17/2 01:30 lokal tid Sverige så har då Kanada spelat sin första match i hockeyturneringen. Ett stukat revanschsuget Kanada som ju dels förlorat VM på hemmaplan nu senast och som gjorde ett riktigt fiasko i förra OS samt förlotrat en final i JVM nyligen…

Truppen man tagit ut innehåller en hel del väntade namn så klart, men samtidigt rensades det rejält bland de namnkunnigare spelarna och man har så klart ett mycket intressant lag.

En fråga man ställer sig är ju hur många konkurrenskraftiga landslag Kanada skulle kunna ställa upp med i sådana här landslagssammanhang? 10 lag? Säkert och alla skulle konkurrera om guldet… Skrämmande tanke faktiskt…

Nåja, hur som helst… Det vi fokuserar på här på GrrrHockey är ju som bekant de tuffaste och hårdaste spelarna och i Kanada har vi hittat ett par stycken vi gärna lyfter fram.

Kanada – Anfallare:

• Ryan Getzlaf (Anaheim Ducks). Med sina 194 cm och 100 kg är Ryan Getzlaf en stor och tung, men mycket spelskicklig Power Forward. Han är målfarlig och stundtals riktigt elak. Han ligger på c:a 25 mål och runt 100 utvisningsminuter per säsong. Han är inte främmande för att kasta handskarna och ta en fight (12 Fighting Major i sin NHL-karriär) och tacklas mer än gärna (har klättrat senaste säsongerna från att ha legat bland de 20 främsta tacklarna av centrarna i NHL till att ligga på Topp 10 och nu denna säsong 2009/2010 ligger han på en fjärde plats med sitt fysiska spel). Använder sin fysik i sitt kraftfulla spel och har ett riktigt “fighting face”!
• Jarome Iginla (Calgary Flames). Även Jarome Iginla (185 cm och 94 kg) får väl klassas som en Power Forward dock ännu mer målfarlig och mer aggressiv än Getzlaf. Har nått 50 mål i grundserien 2 gånger (6 gånger har han nått 30 mål eller mer i grundserien och kommer även att göra det denna säsong). Snittar c:a 5 hockeyfighter per säsong, men är i övrigt inte överdrivet fysisk i sitt spel. Delar ut en del tacklingar, men ligger inte särskilt högt bland övriga anfallare vad gäller tacklingar. Stort hjärta för sitt lag och är en stor ledare både vid sidan av och på isen.
• Brenden Morrow (Dallas Stars). Brenden Morrow är nog vad man få kalla en småväxt Power Forward (182 cm och 93 kg). Han har den kraftfulla aggressiva spelstilen och har förmågan att kunna göra mål. Har definitivt kapacitet att ligga på c:a 30 mål per säsong kompletterat med närmare 200 utvisningsminuter. Återfinns (när han inte är skadad som förra säsongen) alltid i toppen av de anfallare som delar ut flest tacklingar. Går alltid runt 6 hockeyfighter per säsong och står alltid upp för sina lagkamrater.
• Corey Perry (Anaheim Ducks). Allmänhetens uppfattning av Corey Perry (191 cm och 93 kg) är nog inte att han är en fysisk och aggressiv selare utan snarare kanske en målskytt och en playmaker. Här på GrrrHockey har vi dock genom åren sett och följt den andra sidan av honom. Särskilt de senaste tre säsongerna har en elakare Perry tagit form på västkusten i USA och han snittar nu mer c:a 30 mål och c:a 100 utvisningsminuter med 4 hockeyfighter per säsong. Kan även sätta dit rejäla tacklingar stundtals även om det inte är med den största frekvensen.
• Mike Richards (Philadelphia Flyers). Med risk för att återupprepa tidigare beskrivningar ovan så är Mike Richards (181 cm och 89 kg) även han en småväxt aggressiv spelare som gärna delar ut tacklingar, går en och annan hockeyfight (c:a 5 hockeyslagsmål per säsong), men som även har ett målsinne och är spelskicklig. Kan emellanåt gå över gränsen och dela ut riktigt fula tacklingar och har en och annan avstänging på sitt samvete för detta.

Kanada – Backar:

• Chris Pronger (Philadelphia Flyers). Ja, vad kan man säga om Chris Pronger som inte redan är sagt? Han är ett monster helt enkelt och gör vad som krävs för att hans lag ska vinna. Om det sedan innebär fula armbågstacklingar, slag med klubben eller andra, för motståndare karriärsavgörande, tilltag så gör han det. Med sin enorma storlek (198 cm och 100 kg) har han både räckvidden, tyngden och kraften att skicka sina motståndare i isen eller sargen. Han slåss inte överdrivet mycket, men sitter av sina dryga 100 minuter i utsviningsbåset varje säsong. Att enbart beskriva Pronger som en destruktiv back är inte rättvist heller. Han har ett bra skott och producerar sina poäng säsong efter säsong (drygt 10 mål och 50 poäng per säsong i grundserien i NHL).
• Brent Seabrook (Chicago Blackhawks). Brent Seabrook har haft en utvecklingskurva som är enorm. Inte minst gällande hans fysiska spel. Han har gått från att vara en back bland de 30 främsta när det gäller tacklingar till att de senaste säsongerna konkurrera om topplaceringen som nummer 1. Förra säsongen blev han enbart slagen av Brooks Orpik (Pitsburgh Penguins) och denna säsong ligger han på en 6:e plats bland backarna. Använder sina 191 cm och 99 kg på ett bra sätt.
• Shea Weber (Nashville Predators). Shea Weber (194 cm och 106 kg) är något av en komplett back med en hel del fysiskt spel i sig, men är också en spelskicklig mål- och poängpruducerande back. Har kanske fått en stämpel på sig här i Sverige som en riktig buse efter att ha gått en fight med Andres Lilja (Detroit Red Wings) som slutade illa för svensken (2009-03-01: Andreas Lilja kastade handskarna mot Shea Weber i en hockeyfight). Ligger på Topp20 bland backarna varje säsong för utdelade tacklingar och återfinns som oftast på topplistorna varje säsong när det gäller de värsta och mest spektakulära tacklingarna. Går även några hockeyfighter per säsong (c:a 3-4 Fighting Major), men som sagt är han även en talangfull offensiv back med en riktg hästspark till skott. 23 mål förra säsongen (delad 2:a plats bland backarna i NHL).

Kanada har givetvis ett mycket intressant lag och man kommer också att kunna svara upp mot de flesta andra lag i denna turnering. Känslan är dock att man är lite tunna fysiskt i jämförelse med USA och det ska bli otroligt intressant att se dessa lag mötas Måndag 22/2 kl. 01:45, så ringa in det datumet, det kan bli turneringens bästa match.

USA hade egentligen inga som helst problem att besegra Schweiz i öppningsmatchen av ishockey-turneringen i OS i Vancouver.

USA hade följande kedjeformationer:

32 Dustin Brown | 17 Ryan Kesler | 15 Jamie Langenbrunner
26 Paul Stastny | 88 Patrick Kane | 9 Zack Parise
16 Joe Pavelski | 12 Ryan Malone | 81 Phil Kessel
42 David Backes | 54 Bobby Ryan | 24 Ryan Callahan

Samt 23 Chris Drury som extra forward.

Det var fjärdeformationen som imponerade mest och bäst i matchen var helt klart David Backes (St Louis Blues).

Gällande det fysiska spelet så var det Ryan Malone (Tampa Bay Lightning) som var inne på isen i början av den första perioden och efter ett långt anfall i Schweizisk zon så trycker han till målvakten efter blockering… markerar lite att “här är det vi som bestämmer…”. Ingen Schweiz reagerar ens…

Lite senare i samma period så är David Backes offensiv i sin forechecking och delar ut en tung tackling på puckföraren i Schweiz och hela situationen leder till matchens så långt bästa målchans.

Schweiz är annars inledningsvis med i den fysiska matchen bra och delar ut minst lika många tacklingar som USA.

Ryan Callahan (New York Rangers) var aktiv även han i den första perioden och delade mot slutet av den första perioden ut en hård tackling som fick hela kortsidan av sargen att gunga en längre tid.

Bobby Ryan (Anaheim Ducks) fortsatte sedan fjärdekedjans fysiska spel och en tackling i offensiv zon leder till matchens andra bästa målchans så långt.

I periodens sista minut så är David Backes framme igen och halvträffar sin tackling bakom den Schweiziska målburen, men pucken vinns av USA som till slut ger Bobby Ryan skottläge i från toppen av slottet och han vispar upp pucken stenhårt i första krysset. David Backes hann även in framför mål och skymde målvakten och var den spelare som med sitt slit bidrog till att det blev mål över huvud taget.

En bit in i den andra perioden så visar David Backes prov på sitt spel som Power Forward. Han tar hand om en retur framför eget mål och sätter full fart fram på vänsterkanten, rundar den Schweiziska backen och trycker sig in mot mål mellan back och målvakt precis som en äkta Power Forward arbetar och ingen kan stoppa Backes som med sin tyngd och fart bara ångar förbi och han lägger in pucken, högerfattad som han är, runt Jonas Hiller i målburen och det blir ett ruskigt snyggt mål. Ingen assist på det målet…

David Backes - MVP

David Backes Power Forward i Team USA

Senare i den andra perioden visar Ryan Malone i Power Play att även han är en stor, stark och tung Power Forward och han trycker sig fram på en retur mellan backarna och skickar in pucken till 3-0.

I mitten på den andra perioden sker något som man tyvärr ser allt för ofta från europeiska spelare. Yannick Weber i Schweiz blir stressad i eget sarghörn när bland andra Ryan Malone kommer frustande och forecheckar. Weber lyfter, stressad som han är,  pucken över plexiglaset och står sedan och tittar rakt upp i luften efter pucken… Ryan Malone trampar givetvis på och slickar sig runt munnen och tänker fullfölja på Weber som bara står och tittar efter pucken… helt otroligt… Malone fullföljer, men tacklingen blir inte så brutal som man kanske kunde ha förväntat sig. Weber trycks in i sargen, men lyckas hålla sig på benen… Det kunde ha slutat illa man måste vara med hela vägen trots att man spelat iväg pucken… det blir livsfarligt annars… Weber fick sätta sig två minuter för “delay of game” och fundera på saken…

Dustin Brown (Los Angeles Kings) som det varit tyst ifrån nästan hela matchen får in en “open ice hit” i offensiv zon mot slutet av andra perioden. Det var nog det enda vi såg av honom i denna match…

USA gör ett grymt sista byte i andra perioden då först kedjan med Ryan Malone delar ut c:a 5-6 tunga tacklingar och checkar fast Schweizarna helt i egen zon. I ett flygande byte tar sedan fjärdekedjan över direkt och Ryan Callahan & Co fortsätter med tunga tacklingar och det är inte långt ifrån 4-0.

Amerikanerna tar över matchen helt i den andra perioden och Schweiz hämgde inte med alls i varken det kreativa eller det fysisla spelet.

I en sista perioden drar USA ner på tempot rejält och man drar även på sig ett par utvisningar och släpper på så vis in Schweiz i matchen något, men det är egentligen aldrig någon fara.

Brooks Orpik (Pittsburgh Penguins) som haft en hyfsat lugn match så långt får in en skön tryckare bakom egen målbur i mitten av tredje perioden.

Även Tim Gleason (Carolina Hurricanes) får in en bra tackling då han trycker upp en anfallande forward i plexiglaset med drygt två minuter kvar av matchen.

USA imponerade med sitt fysiska spel och kommer att gå långt i denna turnering.

Matchens “First Star” är helt klart David Backes som var inblandad i det mesta och som gjorde ett strålande tjusigt Power Forward-mål!

OS i Vancouver 2010 och nu startar hockey-turneringen äntligen. GrrrHockey kommer att fokusera (som vanligt) på de mer fysiska spelarna och elementen i denna turnering och vi får väl se hur mycket aggressivt och fysiskt spel vi kommer att få se. Vi håller dock tummarna för att det kommer att smälla ordentligt och att spelarna inte håller igen trots att det ibland kan vara lagkamrater i NHL man möter… Små rinkar och mycket vilja hoppas vi på GrrrHockey kommer att bidra till en bra fysisk ishockey-turnering

I morgon Tisdag 16/2 kl. 21:00 börjar OS på riktigt… USA möter Schweiz och i USA har vi en del intressanta namn att hålla ögonen på och kanske har man turneringens mest fysiska lag…

Team USA - David Backes, Dustin Brown, Ryan Malone and Brooks Orpik

Team USA - David Backes, Dustin Brown, Ryan Malone och Brooks Orpik

USA – Anfallare:

• David Backes (St Louis Blues).  David Backes (191 cm och 102 kg) är en av ligans just nu mest spännande Power Forwards. 31 mål och 165 utvisningsminuter förra säsongen gjorde honom till NHL’s bästa Power Forward säsongen 2008/2009 (enligt GrrrHockey). Backes placerade sig även på Topp20 gällande tacklingar i NHL och hann med 3 hockeyfighter (vinster alla tre).Har även visat på den internationella scenen att han inte backar undan (2008-05-16: Finland mot USA i Hockey-VM och en osannolik hockeyfight).

• Dustin Brown (Los Angeles Kings). Med Dustin Brown med i laget får USA med sig en spelare som tacklas mest i hela NHL. Han har legat stadigt i toppen för utdelade tacklingar de senaste åren.2008/2009 kom han på tredje plats med 285 tacklingar.  2007/2008 kom han på första plats med 311 tacklingar och  2006/2007 kom han tvåa med 258 tacklingar. I år 2009/2010 ligger han på en tredje plats med 226 tacklingar.Är ingen jättestor spelare fysiskt med sina 183 cm och 92 kg, men han använder kroppen ordentligt och tar även ett par hockeyfighter varje säsong och sätter även dit pucken med jämna mellanrum (24 mål och 33 mål de senaste säsongerna och ser ut att nå över 20 mål i år igen).

• Ryan Callahan (New York Rangers). USA har många relativt småväxta, men väldigt fysiskt spelande spelare. Ryan Callahan är definitivt inget undantag. Med sina 180 cm och 85 kg går han in för fullt i varje närkamp och har precis som Dustin Brown imponerat  med att ligga i toppen bland de flitigaste tacklarna i NHL de senaste säsongerna. I år 2009/2010 ligger han tvåa (före just Brown) och förra säsongen kom han på en fjärdeplats för tacklingar i NHL (265 tacklingar). Även Callahan går ett par hockeyfighter varje säsong mot andra lätt- och mellanviktare.

• Ryan Malone (Tampa Bay Lightning). Ytterligare en Power Forward i USA’s landslag har man i Ryan Malone (193 cm och 100 kg). Ryan Malone är inte främmande för att kasta handskarna och har de senaste 2½ säsongerna gått nästan 20 hockeyfighter och detta mot namnstarka slagskämpar som bland andra David Clarkson (New jersey Devils) och Riley Cote (Philadelphia Flyers) m.fl.Han delar även ut en hel del tacklingar och ligger för närvarande på plats 10 bland anfallare i NHL. Malone har även bra målsinne och ser i år ut att nosa på 30 mål under grundserien, vilket i så fall blir hans bästa notering i karriären.

USA – Backar:

• Tim Gleason (Carolina Hurricanes). Säkert en relativt okänd spelare för många, men Tim Gleason (183 cm och 98 kg) är en stabil och fysisk back som snittar c:a 5 hockeyslagsmål per säsopng (har tagit fighter mot bland andra Milan Lucic (Boston Bruins), Andre Roy (Tampa Bay Lightning) och Daniel Carcillo (Philadelphia Flyers). Delar även ut en hel del tacklingar och ligger stadigt på Topp20-placeringar bland backar i NHL de senaste säsongerna.

• Brooks Orpik (Pittsburgh Penguins). Om vi hittar flitiga tacklare i anfallet hos USA, så är det ändå där bak bland backarna vi hittar den allra mest flitiga tacklaren. Brooks Orpik (188 cm och 99 kg) återfinns alltid i toppen när det gäller tacklingar. Sedan lockouten 2004 har Orpik följande placeringar bland backarna när det gäller tacklingar:- 2:a plats (2005/2006)
  - 12:e plats (2006/2007)
  - 2:a plats (2007/2008)
  - 1:a plats (2008/2009)

  Nu 2009/2010 ligger han tvåa och hade Orpik inte missat några matcher i år hade han legat överst, men dit når han säkert under slutet av grundserien. Han kastar inte handskarna så mycket och drar heller inte på sig särskilt många utvisningsminuter, vilket är ett kvitto på att han delar ut rena och schyssta tacklingar.

Ser man till det lag USA ställer på isen så tillhör man definitivt ett av de mest fysiska lagen i OS-turneringen (kanske det mest fysiska av alla lag) och det ska bli oerhört spännande att se hur långt det räcker. En sak är säker och det är att det gäller för motståndare att hålla upp huvudet mot USA, annars kommer man bli överkörd, var så säker.

Man har en bra mix av spelartyper och givetvis finns där kreativa och spelskickliga både backar och anfallare samt bra målvakter, men det är inte dem vi fokuserar på främst här på GrrrHockey… det finns det andra “forum” som gör

Upp med huvudena, let’s get ready to rumble!

EA Sports NHL 10, “First Person Fighting” – Bästa hockeyfight-upplevelsen i ett spel någonsin… Grymma hockeyfighter helt enkelt

För oss som gillar EA Sports NHL-spel brukar det ju vara en ganska lång sommar i väntan på det nya spelet, men denna sommar har varit olidligt lång för oss på GrrrHockey.

Förhandsinformationen har kretsat mycket runt det nya hockeyfight-greppet med det så kallade “First Person Fighting” och att man för första gången är med i slagsmålet på ett mer realistiskt sätt än i tidigare utgåvor av spelet.

I dagarna släpptes NHL 10 som demo och GrrrHockey har givetvis testat.

Det första som slår en är att det mesta flyter bättre i NHL 10 jämfört med NHL 09 och mycket är sig likt, men så kommer vi till det här med hockeyfighter.

Först och främst är det mycket lättare att få motståndaren (datorn) att ställa upp för en hockeyfight och man kan dels initiera ett slagsmål under pågående spel, men man kan även efter avblåsning glida fram till en motståndare och köra upp en blöt, stinkande handske i ansiktet (en tvättäkta “Face Wash”) och då dröjer det inte länge förrens handskarna ligger där på isen.

Kameravinkeln skiftar och man sätts upp i det så kallade “First Person Fighting”. Man kan som vanligt ducka, greppa tag i tröjan och givetvis svinga loss med nävarna. Man kan slå snabba “lösa” slag mot ansiktet och man kan även ladda från tårna för ett knockout-slag.

Det gäller även att hitta motståndarens ansikte och inte slå hål i luften, så det gäller att styra spaken så att slagen också träffar.

GrrrHockey´s testpanel består av erfarna och rutinerade EA Sports-spelande entusiaster som spelat EA Sports sedan tidigt 90-tal (1991), då på konsolen SEGA Megadrive och har genom åren bytt till PC och nu på senare tid PS3. Att tilläggas bör att det är på just PS3 (Playstation 3) som vi testat NHL 10.

Zack Stortini (Edmonton Oilers) i en intervju inför det kommande hockeyfight-spelet NHL 10

Alla i testpanelen är helt eniga om att detta spel, NHL 10, har den absolut bästa hockeyfight-upplevelsen av alla EA Sports hockeyspel någonsin och det kommer att gå hett till ute på de digitala isarna under den kommande hockeyspels-säsongen, det vågar vi lova. Så frågan är inte om man som GrrrHockey-läsare ska springa och köpa detta spel den 15/9 då det släpps, utan frågan är snarare hur många exemplar man bör köpa på sig direkt, för det kommer som sagt att gå hett till och då kan det alltid vara bra att ha ett spel i reserv

EA Sports NHL 10… “Prove you´re tough enough”…



Tie Domi, legendarisk hockeyfighter

Tie Domi var på svensk mark i helgen då han var gäst på Mats Sundin´s bröllop. Tie Domi i Stockholm, Sverige… stort!

Tie Domi, “The Albanian Aggressor” och/eller “The Albanian Assassin” är den tredje mest utvisade spelaren i NHL genom alla tider. Han samlade på sig hela 3 515 utvisningsminuter på 1 020 grundseriematcher i NHL. Bara legendarerna Dave “Tiger” Williams (3 966 utvisningsminuter) och Dale Hunter (3 563 utvisningsminuter) ligger före.

Tie Domi hade verkligen en säregen stil när han kastade handskarna. För det första gick det inte att få bort hjälmen från hans huvud. Motståndare anklagade honom för att limma fast hjälmen på huvudet, men nja… Väl i clinch med sina motståndare startade den kortväxta Tie Domi (178 cm) ofta att snurra runt och cirkulera och rotera med sina motståndare samtidigt som han vevade slag med sin vänster ich ibland högerhand. Väldigt effektivt och många motståndare hade svårt att försvara sig mot denna teknik.

Tie Domi i en tuff fight mot Donald Brashear (då i Philadelphia Flyers)

Att summera Tie Domi´s karriär i en kort artikel som denna är inte lätt, då det krävs en bok eller två för att göra hans karriär rättvisa, men kort kan man ju säga att det alltid hände saker runt Tie Domi och var det inte fula incidenter som när han golvade Ulf Samuelsson med en “sucker punch” eller när han delade ut en ful armbåge i ansiktet på Scott Niedermayer efter avblåsning så kunde han även sysselsätta sig med att slåss med supportrer från motståndarlaget i sitt eget utvisningsbås…

Nu var det inte bara dumheter Tie Domi sysslade med. Han skyddade lagkamrater och det är lätt att glömma att Tie Domi faktiskt kunde spela ishockey också och han samlade faktiskt på sig 245 poäng under karriären (104 mål och 141 assist).

Kul med en hockeyfighter-legend i Sverige på besök!

Han är förresten aktuell i höst tillsammans med bland andra Bob Probert då han kommer att vara ned i någon kanadensisk version av “Stjärnor på is”… Låter farligt för medtävlare…

Jimmie Ölvestad och Marcus Nilsson kan dela ut tacklingar och slåss om det behövs

Czech Hockey Games startar för Tre Kronor (3KR) den 3/9 i Ryssland med match just mot Ryssland.

Spelartruppen till denna turnering ser väl ut ungefär som vanligt och man saknar som vanligt de lite tyngre pjäserna som kompletterar ett komplett hockeylag.

Så här ser truppen ut:

Målvakter
Johan Holmqvist (Frölunda)
Mikael Tellqvist (Ak Bars Kazan)

Backar
Lars Jonsson (Brynäs)
Magnus Johansson (Linköping)
Niclas Hävelid (Linköping)
Sanny Lindström (Färjestad)
Oscar Hedman (Frölunda)
Dick Tärnström (AIK)
Daniel Tjärnqvist (Lokomotiv Jaroslavl)

Anfallare
Tony Mårtensson (Linköping)
Patrik Zackrisson (Linköping)
Per-Johan Axelsson (Frölunda)
Fredrik Pettersson (Frölunda)
Andreas Falk (HV 71)
Johan Davidsson (HV 71)
Jimmie Ölvestad (Djurgården)
Andreas Engqvist (Djurgården)
Marcus Nilson (Djurgården)
Niklas Persson (Neftechimik Nizjnekamsk)
Linus Omark (Dynamo Moskva)
Johan Harju (Dynamo Moskva)
Mattias Weinhandl (Dynamo Moskva)

Medellängden på truppen är 184 cm och snittet i vikt är 88 kg och snittåldern är 29 år.

Det som gör oss på GrrrHockey glada är att se att både Jimmie Ölvestad och Marcus Nilson är uttagna och förhoppningsvis får de spela i samma kedja med uppgift att åka runt och smälla på motståndare.

En intressant detalj, i alla fall ur ett GrrrHockey-perspektiv, är att Jakub Cutta (Karlovy Vary HC) är med i Tjeckien´s lag till denna turneringen (Czech Hockey Games) och det är en spelare som Jimmie Ölvestad tog en hockeyfight mot då de bägge spelade i AHL säsongen 2002/2003.

Kanske har de möts redan sedan den incidenten, men annars är det första gången de ställs öga mot öga och man undrar om det finns något ont blod kvar?

Marcus Nilson vet vi ju alla att det är en aggressiv spelartyp och man går inte 12 hockeyfighter i NHL om man inte gillar hårt och fysiskt spel. Vore kul om Marcus Nilson kunde visa upp det i Tre Kronor nu också.

Update 2009-08-28: Suck… Jimmie Ölvestad kommer inte till spel i denna turnering och ingen ersättare värd namnet… Jaha… 3KR kommer åka på däng igen…

Update II 2009-09-03: Suck nummer två… Marcus Nilson kommer heller inte till spel i denna turnering, så GrrrHockey´s förhoppningar på en tung fysiskt spelande checking-line känns långt långt borta nu…

Jonathan Ericsson, D.J. King, Cam Janssen och Brad Stuart - Detroit Red Wings och St Louis Blues snart på svensk is

NHL-premiären för säsongen 2009/2010 i Sverige och Finland närmar sig med stormsteg. Den 2/10 och den 3/10 möts Detroit Red Wings och St. Louis Blues i Ericsson Globe (Stockholm) två kvällar i rad och i Helsingfors möts Chicago Blackhawks och Florida Panthers samma datum.

Men är det verkligen den riktiga premiären vi får bevittna? Näe… redan den 1/10 (dagen innan) spelas ett gäng matcher i Kanada och USA (Boston Bruins – Washington Capitals, Toronto Maple Leafs - Montreal Canadiens och Colorado Avalanche - San Jose Sharks).

Så var det inte förra säsongen då den riktiga NHL-premiären spelades i Europa och inte heller säsongen innan dess då NHL-premiären gick av stapeln i London (England).

Hur som helst är det ju ändå hur kul som helst att NHL väljer att skeppa över sina lag till Europa för riktiga Regular Season-matcher.

Vilka spelare kommer vi då att sikta in oss på här i Sverige då Detroit och St. Louis kommer på besök?

Om vi börjar med St. Louis Blues har vi givetvis förhoppningar om att D.J. King har tillfrisknat från sin axelskada som förstörde hela förra säsongen och att han återigen kan utmana de allra tuffaste hockeyslagskämparna i NHL.

Om D.J. King är lagets “heavyweight” så har vi i Cam Janssen lagets “middleweight” och denna duett kompleterar varandra perfekt.

Någonstans i närheten av dessa två herrar klev B.J. Crombeen in förra säsongen och levererade både fysiskt spel, hockeyfighter och mål (11 mål förra säsongen, 122 utvisningsminuter och 16 hockeyfighter).

Brad Winchester preseterade precis som B.J. Crombeen imponerande resultat förra säsongen och tryckte dit 13 mål, 89 utvisningsminuter och hann även med 7 hockeyfighter.

St. Louis Blues har det faktiskt riktigt bra ställt med fler tuffa spelare och har i David Backes en yngre Power Forward och även så klart en äldre Power Forward i Keith Tkachuk.

På blålinjen är det dock desto tunnare, men man har ju Barret Jackman som alltid spelar fysiskt och går ett par hockeyslagsmål per säsong även om han har lugnat ner sig på äldre dagar.

Förra säsongen var ju ett återuppvaknande för St. Louis Blues som nådde slutspelet för första gången på många år. Även på hockeyfight-fronten var det ett nyvaknande då man med sina 62 Fighting Major under grundserien nådde sin högsta notering sedan 1995/1996 (70 Hockeyfighter).

Detroit Red Wings har ju under flera år nu underpresterat enormt vad gäller fysiskt, tufft och aggressivt spel, men samtidigt har man ju nått en hel del framgång ändå…

För hur många säsonger i rad som helst nu så saknar man återigen en tungviktsfighter i Detroit Red Wings.

Resultatet av detta är ju bland annat att Andreas Lilja har fått stå för mycket av det fysiska spelet och vi vet ju alla hur det slutade förra säsongen (2009-03-01: Andreas Lilja kastade handskarna mot Shea Weber i en hockeyfight).

Laget bjöd endast på 11 hockeyslagsmål förra säsongen vilket var överlägset sämst i hela NHL (Carolina Hurricanes var näst sämst med 26 hockeyfighter) och man har hamnat sist eller näst sist under hela 2000-talet…

De få ljuspunkter som finns är ett par svenska backar i Niklas Kronwall (som vi vet kan smälla på ordentligt när han kliver fram) och Jonathan Ericsson som både använder sin stora kropp till att tacklas och till att slåss. Jonathan Ericsson gjorde sin första NHL-fight under grundserien förra säsongen, men har faktiskt ett antal hockeyfighter (7 Fighting Major) på meritlistan från sina säsonger i AHL.

Jonathan Ericsson i sin första NHL-fight

Andra fysiska spelare vi gärna koncentrerar oss på är bland andra Brad Stuart (157 tacklingar och delad 21:a plats bland backarna i NHL förrra säsongen) och som med en av sina tacklingar faktiskt kvalade in på NHL´s Topp10-lista över de bästa tacklingarna under förra säsongen (en tackling som påminner lite om vad en viss svensk back-kollega brukar dela ut eller hur…).

På plats 9 delar Brad Stuart ut en duktig tackling.

Även ettrige Dan Cleary som gärna fullföljer sina tacklingar lägger vi lite fokus på och även den nykonrakterade Todd Bertuzzi blir något att förhoppningsvis vila ögonen på med belåtenhet om han lever upp till att vara Power Forward som i fornstora dagar.

Nu är det ju ett tag kvar till “NHL Premiere” och det kan ju givetvis hända mer på spelartruppsfronten hos båda lagen, men det ser intressant ut i alla fall och vi hoppas att båda lagen går ut för fullt och levererar stenhård ishockey två kvällar i rad.

Donald Brashear, årets hockeyfighter 08/09 enligt Pro Hockey

Donald Brashear (Washington Capitals) utnämndes till “Årets Hockeyfighter” av tidningen Pro Hockey för andra året i rad nu i våras, då den erkänt duktige hockeyfight-journalisten Steinar Rotlid satte ihop sin årliga fighter-ranking.

Motiveringen löd:

“Donald Brashear är NHL´s odiskutable Heavyweight Champion, genom att han dominerar år efter år. Trots sin höga ålder verkar han osårbar.

Han tränar enormt mycket och knappast någon kan matcha hans styrka. Donald´s varumärke, den tunga och snabba vänstern, golvade Riley Cote (Philadelphia Flyers), Wade Brookbank (Carolina Hurricanes) och Krys Barch (Dallas Stars) med största enkelhet.

Enda minus är att det saknas en del övertygande segrar över andra topprankade fighters som som George Parros (Anaheim Ducks) och Jody Shelley (San Jose Sharks).

Men ingen matchar Donald´s stabilitet. Ingen har lyckats sparka honom ner från tronen.”

Säsongen 2008/2009 går tungviktsbältet alltså till Donald Brashear för andra året i rad. Han tog hem titeln även säsongen 2007/2008.

Året innan och säsongen 2006/2007 var det ingen mindre än Derek Boogaard (Minnesota Wild) som tog tungviktstiteln som NHL´s bästa hockeyfighter.

Den första riktiga hockeyfighter-rankingen publicerade Pro Hockey säsongen 2005/2006 (enligt vad vi på GrrrHockey erfar i alla fall) och då var det Brian McGrattan (då i Ottawa Senators) som sattes överst på tungviktstronen.

Att sätta ihop denna typ av listor är givetvis väldigt svårt då det är en rad parametrar som bör tas i beaktning och det skulle säkert kunna göras lika många olika listor som det finns tyckare.

Här på GrrrHockey går vi i tankarna att sätta ihop en mer automatiserad lista som baseras på statistik och viktklass och på vinster och förluster och så vidare för att slutligen ge en totalpoäng per fighter och som senare då kan jämföras och rankas mot de olika slagskämparna. Mer om detta när “algoritmen” har byggts klart

En målsättning att kunna presentera en sådan mer statistiskt säkerställd lista skulle kunna vara lagom till när NHL delar ut sina troféer till de bästa spelarna den gångna säsongen… låt oss sikta på det i alla fall!

Grattis hur om helst till Donald Brashear som slutade grundserien 08/09 med följande statistik:

• Spelade matcher: 63
• Antal fighter (Fighting Major): 11 (6 vinster / 3 oavgjorda / 2 förlust)
• Antal tacklingar: 119
• Antal utvisningsminuter: 121

Donald Brashear tar en av sina mest övertygande segrar denna säsong och moståndet står Riley Cote för (Round 1 av 2)

Riley Cote försöker sig på Brashear igen senare i samma match, men… (Round 2 av 2)

Vi får dock inte glömma att Pro Hockey´s  fighterranking görs när det är kvar en bit av grundserien och just i slutet av årets grundserie åkte Donald Brashear på en rejäl förlust (kanske hans värsta i karriären) då han knockades hårt av Wade Belak (Nashville Predators).

Zeke Holmgren, GrrrHockey.com

Tack alla nya och alla trogna GrrrHockey-läsare för er support! Tyvärr kan det då och då bli luckor i bevakningen här på GrrrHockey.com och denna gång blev det ett lite större hål än vad någon önskat, men utan att gå in på detaljer så har det sina naturliga förklaringar.

En av de mest naturliga av förklaringar är att det tar tid att följa ishockeyn nu under våren med slutskedet i grundserien i NHL, slutspelet i Elitserien, Hockeyallsvenskan med kvalserien och Hockey-VM samt Stanley Cup.

Så efter att ha snittat tre matcher per dygn här nu under några veckor så börjar det ju faktiskt att lugna ner sig nu, vilket gör det skönt att kunna hinna blicka tillbaka på några saker som hände de senaste veckorna gällande fysiskt tuff och aggressiv ishockey.

Så här på GrrrHockey ser vi nu fram emot lite skön  summering och tillbakablickande samt som vi ser fram emot de riktigt spännande Conference-finalerna i NHL just nu.

Tack för att just du läser GrrrHockey!