Tie Domi, legendarisk hockeyfighter

Tie Domi var på svensk mark i helgen då han var gäst på Mats Sundin´s bröllop. Tie Domi i Stockholm, Sverige… stort!

Tie Domi, “The Albanian Aggressor” och/eller “The Albanian Assassin” är den tredje mest utvisade spelaren i NHL genom alla tider. Han samlade på sig hela 3 515 utvisningsminuter på 1 020 grundseriematcher i NHL. Bara legendarerna Dave “Tiger” Williams (3 966 utvisningsminuter) och Dale Hunter (3 563 utvisningsminuter) ligger före.

Tie Domi hade verkligen en säregen stil när han kastade handskarna. För det första gick det inte att få bort hjälmen från hans huvud. Motståndare anklagade honom för att limma fast hjälmen på huvudet, men nja… Väl i clinch med sina motståndare startade den kortväxta Tie Domi (178 cm) ofta att snurra runt och cirkulera och rotera med sina motståndare samtidigt som han vevade slag med sin vänster ich ibland högerhand. Väldigt effektivt och många motståndare hade svårt att försvara sig mot denna teknik.

Tie Domi i en tuff fight mot Donald Brashear (då i Philadelphia Flyers)

Att summera Tie Domi´s karriär i en kort artikel som denna är inte lätt, då det krävs en bok eller två för att göra hans karriär rättvisa, men kort kan man ju säga att det alltid hände saker runt Tie Domi och var det inte fula incidenter som när han golvade Ulf Samuelsson med en “sucker punch” eller när han delade ut en ful armbåge i ansiktet på Scott Niedermayer efter avblåsning så kunde han även sysselsätta sig med att slåss med supportrer från motståndarlaget i sitt eget utvisningsbås…

Nu var det inte bara dumheter Tie Domi sysslade med. Han skyddade lagkamrater och det är lätt att glömma att Tie Domi faktiskt kunde spela ishockey också och han samlade faktiskt på sig 245 poäng under karriären (104 mål och 141 assist).

Kul med en hockeyfighter-legend i Sverige på besök!

Han är förresten aktuell i höst tillsammans med bland andra Bob Probert då han kommer att vara ned i någon kanadensisk version av “Stjärnor på is”… Låter farligt för medtävlare…

Jimmie Ölvestad och Marcus Nilsson kan dela ut tacklingar och slåss om det behövs

Czech Hockey Games startar för Tre Kronor (3KR) den 3/9 i Ryssland med match just mot Ryssland.

Spelartruppen till denna turnering ser väl ut ungefär som vanligt och man saknar som vanligt de lite tyngre pjäserna som kompletterar ett komplett hockeylag.

Så här ser truppen ut:

Målvakter
Johan Holmqvist (Frölunda)
Mikael Tellqvist (Ak Bars Kazan)

Backar
Lars Jonsson (Brynäs)
Magnus Johansson (Linköping)
Niclas Hävelid (Linköping)
Sanny Lindström (Färjestad)
Oscar Hedman (Frölunda)
Dick Tärnström (AIK)
Daniel Tjärnqvist (Lokomotiv Jaroslavl)

Anfallare
Tony Mårtensson (Linköping)
Patrik Zackrisson (Linköping)
Per-Johan Axelsson (Frölunda)
Fredrik Pettersson (Frölunda)
Andreas Falk (HV 71)
Johan Davidsson (HV 71)
Jimmie Ölvestad (Djurgården)
Andreas Engqvist (Djurgården)
Marcus Nilson (Djurgården)
Niklas Persson (Neftechimik Nizjnekamsk)
Linus Omark (Dynamo Moskva)
Johan Harju (Dynamo Moskva)
Mattias Weinhandl (Dynamo Moskva)

Medellängden på truppen är 184 cm och snittet i vikt är 88 kg och snittåldern är 29 år.

Det som gör oss på GrrrHockey glada är att se att både Jimmie Ölvestad och Marcus Nilson är uttagna och förhoppningsvis får de spela i samma kedja med uppgift att åka runt och smälla på motståndare.

En intressant detalj, i alla fall ur ett GrrrHockey-perspektiv, är att Jakub Cutta (Karlovy Vary HC) är med i Tjeckien´s lag till denna turneringen (Czech Hockey Games) och det är en spelare som Jimmie Ölvestad tog en hockeyfight mot då de bägge spelade i AHL säsongen 2002/2003.

Kanske har de möts redan sedan den incidenten, men annars är det första gången de ställs öga mot öga och man undrar om det finns något ont blod kvar?

Marcus Nilson vet vi ju alla att det är en aggressiv spelartyp och man går inte 12 hockeyfighter i NHL om man inte gillar hårt och fysiskt spel. Vore kul om Marcus Nilson kunde visa upp det i Tre Kronor nu också.

Update 2009-08-28: Suck… Jimmie Ölvestad kommer inte till spel i denna turnering och ingen ersättare värd namnet… Jaha… 3KR kommer åka på däng igen…

Update II 2009-09-03: Suck nummer två… Marcus Nilson kommer heller inte till spel i denna turnering, så GrrrHockey´s förhoppningar på en tung fysiskt spelande checking-line känns långt långt borta nu…

Jonathan Ericsson, D.J. King, Cam Janssen och Brad Stuart - Detroit Red Wings och St Louis Blues snart på svensk is

NHL-premiären för säsongen 2009/2010 i Sverige och Finland närmar sig med stormsteg. Den 2/10 och den 3/10 möts Detroit Red Wings och St. Louis Blues i Ericsson Globe (Stockholm) två kvällar i rad och i Helsingfors möts Chicago Blackhawks och Florida Panthers samma datum.

Men är det verkligen den riktiga premiären vi får bevittna? Näe… redan den 1/10 (dagen innan) spelas ett gäng matcher i Kanada och USA (Boston Bruins – Washington Capitals, Toronto Maple Leafs - Montreal Canadiens och Colorado Avalanche - San Jose Sharks).

Så var det inte förra säsongen då den riktiga NHL-premiären spelades i Europa och inte heller säsongen innan dess då NHL-premiären gick av stapeln i London (England).

Hur som helst är det ju ändå hur kul som helst att NHL väljer att skeppa över sina lag till Europa för riktiga Regular Season-matcher.

Vilka spelare kommer vi då att sikta in oss på här i Sverige då Detroit och St. Louis kommer på besök?

Om vi börjar med St. Louis Blues har vi givetvis förhoppningar om att D.J. King har tillfrisknat från sin axelskada som förstörde hela förra säsongen och att han återigen kan utmana de allra tuffaste hockeyslagskämparna i NHL.

Om D.J. King är lagets “heavyweight” så har vi i Cam Janssen lagets “middleweight” och denna duett kompleterar varandra perfekt.

Någonstans i närheten av dessa två herrar klev B.J. Crombeen in förra säsongen och levererade både fysiskt spel, hockeyfighter och mål (11 mål förra säsongen, 122 utvisningsminuter och 16 hockeyfighter).

Brad Winchester preseterade precis som B.J. Crombeen imponerande resultat förra säsongen och tryckte dit 13 mål, 89 utvisningsminuter och hann även med 7 hockeyfighter.

St. Louis Blues har det faktiskt riktigt bra ställt med fler tuffa spelare och har i David Backes en yngre Power Forward och även så klart en äldre Power Forward i Keith Tkachuk.

På blålinjen är det dock desto tunnare, men man har ju Barret Jackman som alltid spelar fysiskt och går ett par hockeyslagsmål per säsong även om han har lugnat ner sig på äldre dagar.

Förra säsongen var ju ett återuppvaknande för St. Louis Blues som nådde slutspelet för första gången på många år. Även på hockeyfight-fronten var det ett nyvaknande då man med sina 62 Fighting Major under grundserien nådde sin högsta notering sedan 1995/1996 (70 Hockeyfighter).

Detroit Red Wings har ju under flera år nu underpresterat enormt vad gäller fysiskt, tufft och aggressivt spel, men samtidigt har man ju nått en hel del framgång ändå…

För hur många säsonger i rad som helst nu så saknar man återigen en tungviktsfighter i Detroit Red Wings.

Resultatet av detta är ju bland annat att Andreas Lilja har fått stå för mycket av det fysiska spelet och vi vet ju alla hur det slutade förra säsongen (2009-03-01: Andreas Lilja kastade handskarna mot Shea Weber i en hockeyfight).

Laget bjöd endast på 11 hockeyslagsmål förra säsongen vilket var överlägset sämst i hela NHL (Carolina Hurricanes var näst sämst med 26 hockeyfighter) och man har hamnat sist eller näst sist under hela 2000-talet…

De få ljuspunkter som finns är ett par svenska backar i Niklas Kronwall (som vi vet kan smälla på ordentligt när han kliver fram) och Jonathan Ericsson som både använder sin stora kropp till att tacklas och till att slåss. Jonathan Ericsson gjorde sin första NHL-fight under grundserien förra säsongen, men har faktiskt ett antal hockeyfighter (7 Fighting Major) på meritlistan från sina säsonger i AHL.

Jonathan Ericsson i sin första NHL-fight

Andra fysiska spelare vi gärna koncentrerar oss på är bland andra Brad Stuart (157 tacklingar och delad 21:a plats bland backarna i NHL förrra säsongen) och som med en av sina tacklingar faktiskt kvalade in på NHL´s Topp10-lista över de bästa tacklingarna under förra säsongen (en tackling som påminner lite om vad en viss svensk back-kollega brukar dela ut eller hur…).

På plats 9 delar Brad Stuart ut en duktig tackling.

Även ettrige Dan Cleary som gärna fullföljer sina tacklingar lägger vi lite fokus på och även den nykonrakterade Todd Bertuzzi blir något att förhoppningsvis vila ögonen på med belåtenhet om han lever upp till att vara Power Forward som i fornstora dagar.

Nu är det ju ett tag kvar till “NHL Premiere” och det kan ju givetvis hända mer på spelartruppsfronten hos båda lagen, men det ser intressant ut i alla fall och vi hoppas att båda lagen går ut för fullt och levererar stenhård ishockey två kvällar i rad.

Donald Brashear, årets hockeyfighter 08/09 enligt Pro Hockey

Donald Brashear (Washington Capitals) utnämndes till “Årets Hockeyfighter” av tidningen Pro Hockey för andra året i rad nu i våras, då den erkänt duktige hockeyfight-journalisten Steinar Rotlid satte ihop sin årliga fighter-ranking.

Motiveringen löd:

“Donald Brashear är NHL´s odiskutable Heavyweight Champion, genom att han dominerar år efter år. Trots sin höga ålder verkar han osårbar.

Han tränar enormt mycket och knappast någon kan matcha hans styrka. Donald´s varumärke, den tunga och snabba vänstern, golvade Riley Cote (Philadelphia Flyers), Wade Brookbank (Carolina Hurricanes) och Krys Barch (Dallas Stars) med största enkelhet.

Enda minus är att det saknas en del övertygande segrar över andra topprankade fighters som som George Parros (Anaheim Ducks) och Jody Shelley (San Jose Sharks).

Men ingen matchar Donald´s stabilitet. Ingen har lyckats sparka honom ner från tronen.”

Säsongen 2008/2009 går tungviktsbältet alltså till Donald Brashear för andra året i rad. Han tog hem titeln även säsongen 2007/2008.

Året innan och säsongen 2006/2007 var det ingen mindre än Derek Boogaard (Minnesota Wild) som tog tungviktstiteln som NHL´s bästa hockeyfighter.

Den första riktiga hockeyfighter-rankingen publicerade Pro Hockey säsongen 2005/2006 (enligt vad vi på GrrrHockey erfar i alla fall) och då var det Brian McGrattan (då i Ottawa Senators) som sattes överst på tungviktstronen.

Att sätta ihop denna typ av listor är givetvis väldigt svårt då det är en rad parametrar som bör tas i beaktning och det skulle säkert kunna göras lika många olika listor som det finns tyckare.

Här på GrrrHockey går vi i tankarna att sätta ihop en mer automatiserad lista som baseras på statistik och viktklass och på vinster och förluster och så vidare för att slutligen ge en totalpoäng per fighter och som senare då kan jämföras och rankas mot de olika slagskämparna. Mer om detta när “algoritmen” har byggts klart

En målsättning att kunna presentera en sådan mer statistiskt säkerställd lista skulle kunna vara lagom till när NHL delar ut sina troféer till de bästa spelarna den gångna säsongen… låt oss sikta på det i alla fall!

Grattis hur om helst till Donald Brashear som slutade grundserien 08/09 med följande statistik:

• Spelade matcher: 63
• Antal fighter (Fighting Major): 11 (6 vinster / 3 oavgjorda / 2 förlust)
• Antal tacklingar: 119
• Antal utvisningsminuter: 121

Donald Brashear tar en av sina mest övertygande segrar denna säsong och moståndet står Riley Cote för (Round 1 av 2)

Riley Cote försöker sig på Brashear igen senare i samma match, men… (Round 2 av 2)

Vi får dock inte glömma att Pro Hockey´s  fighterranking görs när det är kvar en bit av grundserien och just i slutet av årets grundserie åkte Donald Brashear på en rejäl förlust (kanske hans värsta i karriären) då han knockades hårt av Wade Belak (Nashville Predators).

Zeke Holmgren, GrrrHockey.com

Tack alla nya och alla trogna GrrrHockey-läsare för er support! Tyvärr kan det då och då bli luckor i bevakningen här på GrrrHockey.com och denna gång blev det ett lite större hål än vad någon önskat, men utan att gå in på detaljer så har det sina naturliga förklaringar.

En av de mest naturliga av förklaringar är att det tar tid att följa ishockeyn nu under våren med slutskedet i grundserien i NHL, slutspelet i Elitserien, Hockeyallsvenskan med kvalserien och Hockey-VM samt Stanley Cup.

Så efter att ha snittat tre matcher per dygn här nu under några veckor så börjar det ju faktiskt att lugna ner sig nu, vilket gör det skönt att kunna hinna blicka tillbaka på några saker som hände de senaste veckorna gällande fysiskt tuff och aggressiv ishockey.

Så här på GrrrHockey ser vi nu fram emot lite skön  summering och tillbakablickande samt som vi ser fram emot de riktigt spännande Conference-finalerna i NHL just nu.

Tack för att just du läser GrrrHockey!

 
Simon Önerud, HV71 – matchens MVP

GrrrHockey valde att bevaka den fortsatta kampen mellan HV71 och Timrå i denna den fjärde omgången av kvartsfinalerna i slutspelet i Elitserien, men vi borde kanske ha valt att kika på Färjestad och Brynäs med tanke på att det var mest fart och fläkt i Brynäs avskedsföreställning denna säsong.

Hur som helst så satte Timrå bra fart inledningsvis i matchen och krigade också med sig en utvisning och fick ett bra grepp på matchen inledningsvis med spel i numerärt överläge.

Matchens och kvällens behållning var annars Simon Önerud (HV71). Elitserie-debutanten och rookien flög över isen och delade ut ett gäng ordentliga tacklingar.

I den första perioden hinner Simon Önerud i fatt Timo Pärssinen (Timrå) när han försöker vinna röd-linjen för att “dumpa” pucken. Timo Pärssinen hinner visserligen, men till priset av en stenhård tackling av Simon Önerud som bokstavligen tapetserar sargen med en ny reklamskylt i vitt och rött.

Simon Önerud gör ett jättebyte och delar i samma byte ut en annan tackling på Pär Styf (Timrå).

Det kändes verkligen som att hela HV71 lyftes av detta och att matchen vägde över till HV71 efter Önerud´s jättebyte och även HV71´s höjda fysiska spel i stort, för efter detta så hade HV71 matchen i sitt grepp.

Önerud fortsatte vara fysisk genom hela den första perioden, men i slutet av perioden så larvar han sig med klubban i en närkamp och åker ut i samband med detta… klubban i isen… klubban i isen…

Det är fler i HV71 som använder sig av kroppen och vi såg även Kris Beech (HV71) skicka en ovaksam Johan Andersson (Timrå) i isen då han stod och fipplade med pucken i eget sarghörn.

Kort bara om Mattias Tedenby (HV71) och målet han gjorde, vilken kraft och balans, karln ser ut att vara 195 cm och väga 100 kg (inte 177 cm och 76 kg som är hans riktiga storlek), ser ut som en riktig Power Forward! Man önskar att fler agerar likadant i ishockey-Sverige…

I andra perioden ville tydligen Timrå dela ut lite smällkarameller och först ut att få smaka var David Petrasek (HV71) som åkte på en riktig propp i den “open ice hit” Eric Moe (Timrå) eller Fredrik Hynning (Timrå) delade ut (hann inte notera, men det var en riktig bra tackling). Det hela gör dock att Timrå öppnar upp för en farlig kontring, men den resulterar inte i någonting…

Senare i andra perioden så var det Timrå igen som tryckte dit en HV71-spelare. En rejäl tackling i slottet framför Timrå´s målbur och Johan “Liket” Lindström (HV71) får åka och byta direkt efter den tacklingen.

Simon Önerud fortsatte att fullfölja sina tacklingar både i andra perioden och i den tredje, härligt, vilken match han gjorde!

I övrigt så såg vi även Teemu Laine (HV71) vakna upp i mitten av tredje perioden och han delade ut ett par tryckare i ett bra byte.

Även Martin Thörnberg (HV71) hann dela ut en tyngre tackling innan det hela gick till “Overtime” och mottagare av den var Oscar Sundh (Timrå) som efter en lång rush från egen zon till offensivt sarghörn blev “belönad” med en tryckare…

Inte den mest fartfyllda, fysiska matchen som spelats i ett slutspel i Elitserien, men den hade sina stunder… och vi får hoppas att returmötet som kommer tätt in på här kan ge oss som gillar fysisk och aggressiv ishockey det vi vill se.

Så tycker Jarome Iginla (Calgary Flames) och Sheldon Souray (Edmonton Oilers) om hockeyfighter

NHL har under sitt årliga möte för General Managers frågan uppe om hockeyfighter och det finns en del åsikter på hur det hela kan förändras framöver.

En tanke är att försöka dra ner på i förväg uppgjorda hockeyslagsmål och eventuellt att en Misconduct-utvisning på 10 minuter tas i bruk för slagsmål som startar direkt efter en tekning. NHL säger att hela 21,6 % av alla hockeyfighter denna säsong just har startat direkt efter en tekning.

En annan fråga som har diskuterats är när en helt regelrätt tackling har delats ut så kommer ofta en lagkamrat till undsättning och kastar handskarna. Den spelare som tacklar har oftast ingen chans att inte kasta handskarna och en fight bryter ut. Här har man funderat på att sätta in “the instigator rule” och alltså att den spelare som initierar fighten får två utvisningsminuter extra, vilket faktiskt är en ganska bra tanke. Vi vill ju ändå se tunga regelrätta tacklingar i ishockeyn, men om man ska bli påhoppad varje gång man delar ut en tackling så kan det ju faktiskt bidra till en mindre fysisk ishockey och det har ju faktiskt gått lite inflation i att kasta handskarna så fort en medspelare råkar ut för en tyngre tackling och så bör ju inte vara fallet så länge det inte är en oschysst tackling. NHL säger att c:a 20 % av hockeyfighterna bryter ut just för att stå upp för en medspelare som blivit tacklad.

På tal om tacklingar så är tacklingar mot huvudet det kanske hetaste samtalsämnet på detta tredagarsmöte i Florida och det finns idéer om att införa en ny eller flera nya varianter av utvisningar för just tacklingar mot huvudet.

Detta och en hel del annat diskuteras som till exempel målvaktsutrustning, icing-regler, avvaktande utvisningar etc…

Vi får hoppas att det inte kommer några galna grejer bara… Vi gillar ju hockeyn som den är

På frågan vad man som spelare tycker om hockeyfighter svarar till exempel Jarome Iginla (Calgary Flames) följande:

“Utan hockeyfighter skulle det definitivt bli mer fult spel med klubban, mer tjuvsmällar och fega tacklingar. Hockeyfighter ser till att spelare får ta ansvar för sina handlingar för de vet att risken med att gå för långt är att få gå en hockeyfight”

Backen Sheldon Souray (Edmonton Oilers) svarar följande på samma fråga:

“Jag är för hockeyfighter. Det ger en bra nivå av hederlighet och ärlighet till ishockeyn. Om vi tog bort “the instigator rule” så skulle vi kunna se ännu mer hederligt och ärligt spel och spelare skulle kunna försvara sig själva. Spelare känner sig mer komfortabla när de vet att de har en medspelare som de vet kan ta en hockeyfight. I dagens ishockey så kan också de allra tuffaste spelarna också spela hockey. Alla vet att det inte handlar om att gå ut och döda någon. Man går ut och spelar och gör det för laget och ser till att medspelare känner sig trygga på isen.”

Andreas Jämtin, Kent McDonell, Martin Laumann-Ylven och Mathias Månsson gjorde alla avtryck i matchen på olika sätt

Slutspelet i Elitserien rullar vidare och denna kväll valde GrrrHockey att bevaka och följa matchen mellan Skellefteå och Linköping.

Nummer 35 i Linköping, Martin Laumann Ylven, fullföljde sina tacklingar bra och dels bakom offensiv kasse och senare i perioden delar han ut fler tacklingar. Norrmannen använder sina 191 cm och 94 kg på ett mycket bra sätt.

Här på GrrrHockey bevakar vi som bekant fysiskt tuff och aggressiv ishockey, men det handlar inte enbart om att dela ut tacklingar. Lika mycket handlar det om att kunna ta en tackling, både fysiskt och mentalt. I kvällens match stod Eric Beaudoin (Linköping) för en stabil insats då han först får en riktigt tung tryckare i egen zon och tar tacklingen, tappar inte koncentrationen och låter sig inte störas utan biter ihop, tar pucken han först tappade och kör upp över offensiv blålinje och skickar in pucken i mål med ett snyggt handledsskott/dragskott. 0-1 till Linköping efter en mycket bra insats av kanadensaren Eric Beaudoin.

I övrigt inga större tacklingar i den första perioden, men det bökas och stångas på ganska bra, men som perioden i stort är det hafsigt och slarvigt även när det gäller det fysiska spelet…

I början av den andra perioden presenterar sig Andreas Jämtin (Linköping) med en inte så snygg tackling i ryggen på en Skellefteå-spelare i (för Linköping) offensivt sarghörn, men ingen reaktion från domarna.

Det blev ganska bra fart i matchen i mitten av andra perioden och riktig “Hawaii-hockey” blandat med målvakter som blev överkörda och målburar som flög i närkamperna, bra med lite hetta i en annars ganska sval match så långt…

Andreas Jämtin kom in i handlingen igen lite senare när Kent McDonell (Skellefteå) delade ut en liten tjuvsmäll längs sargen på Jämtin, men frågan är hur hårt den verkligen tar… Jämtin är ju gärna den som lägger sig ner och överdriver tyvärr… och så även i detta fall och det hela avgör tyvärr också hela matchen då Linköping sätter dit ett riktigt matchavgörande ledningsmål som visar sig vara det som hjälper Linköping till segern.

Skellefteå får se till att ladda om nu om man ska ta sig vidare i slutspelet och framför allt får nog Mathias Månsson (Skellefteå) och Jyri Marttinen (Skellefteå) ta sig en titt i spegeln och inse att de måste slita hårdare, smartare och aggressivare om de vill hjälpa sitt lag vidare.



Lee Goren (Färjestad) uttalar sig i dagens Aftonbladet och gör det tydligt att han gärna kastar handskarna vid fler tillfällen denna säsong.

– Vi mötte Linköping i en match efter den där händelsen. Då skötte sig Pihl. Han gick inte närmare än två meter från mig och tacklade inte någon i ryggen, säger Lee Goren.

Lee Goren vs Andreas Pihl

Hela artikeln hittar du här: Hans önskan: Fler slagsmål