Bob Probert, hockeyfighter och Power Forward, representerade både Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks
Det var ett riktigt tungt och tråkigt besked att få höra att Bob Probert gått ur tiden natten mot Tisdag 6/7 svensk tid. Bob Probert som kanske personifierar GrrrHockey.com mer än någon annan spelare har lämnat oss allt för tidigt. Bob Probert blev endast 45 år.
Han hade under dagen klagat på bröstsmärtor och hade sedan kollapsat på en båt han var ute med. Upplivningsförsöken var förgäves och Bob Probert förklarades död.
Bob Probert var en av de mest fruktade slagskämparna under sin tid i NHL och gick hela 239 hockeyfighter i sin karriär (grundserien och slutspel).
Han spelade 935 grundseriematcher i NHL och skrapade där ihop 384 poäng (varav 163 mål och 221 assist), men framförallt samlade han på sig utvisningsminuter och inte färre än 3 300 utvisningsminuter vilket bara fyra andra spelare lyckats slå genom tiderna i NHL.
Hans kanske bästa säsong var i Detroit Red Wings 1987/1988 då Bob Probert på sina 74 matcher gjorde 29 mål och 33 assist (62 poäng) samt nådde 398 utvisningsminuter (varav 23 Fighting Major) 398 utvisningsminuter är den sjätte högsta noteringen i NHL-historien (Topp10 – De högsta utvisningsnoteringarna i NHL).
Att Bob Probert var mer än en fighter finns många exempel på, men bland annat visar hans 15 mål i Power Play denna säsong (87/88) att han fick stort förtroende även med handskarna på. Det var även denna säsong (87/88) han blev uttagen att spela i NHL’s Allstar-match.
En av de som förmodligen kommer att sakna Bob Probert mest (utöver familjen, dit så klart alla tankar går vid en sådan här tragedi) är nog tidigare lagkamraten Joe Kocur som är den andra halvan av (tillsammans med Bob Probert) den legendariska duon “the Bruise Brothers”.
“Detta är en mycket sorglig dag för Red Wings fans då vi förlorat en av de tuffaste spelare, bästa Power Forward och i övrigt största spelare som någonsin bärt det bevingade hjulet.” säger Joe Kocur i ett meddelande.
“Mitt favoritminne av Bob måste vara då vi sitter ner inför en match och går igenom motståndarlagets laguppställning och väljer ut vem av oss som skulle ta en hockeyfight först och mot vem samt om målvakten var “säker” eller inte. Det var stort att gå ut på isen och veta att han skyddade mig och att jag skyddade honom. Han var som den bror jag aldrig hade fått. Mina tankar går till hans familj.”
“Det är svårt, han var en mycket kär vän, en kär broder, en underbar lagkamrat, en underbar far och det här är riktigt svårt,” säger Joey Kocur. “Det har inte bara skakat Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks utan hela hockeyvärlden.”
“Vi gjorde massor av saker tillsammans tidigt i våra karriärer. Vi var rumskamrater, lagkamrater, partners på isen, partners i mer eller mindre allt,” lade Kocur till. “Du förlorar en del av din familj en dag som denna”.
Vi på GrrrHockey kan inte annat än att hålla med… Vi har förlorat en kär medlem i GrrrHockey-familjen. R.I.P. Bob Probert…
Video med Bob Probert och en hel del sköna sekvenser med mål, tacklingar och hockeyfighter så klart
Mycket bra video med massor av foton på Bob Probert
Henrik Sedin, Vancouver Canucks med sin Art Ross Trophy och sin Hart Memorial Trophy vid NHL Awards 2010
Henrik Sedin (Vancouver Canucks) med sin Art Ross Trophy och sin Hart Memorial Trophy vid NHL Awards 2010
Henrik Sedin är kanske inte den mest fysiska spelaren i NHL eller den första man tänker på när det gäller innehållet i övrigt här på GrrrHockey, men en dag som denna får han ändå plats här hos oss.
Stort grattis Henrik Sedin från oss på GrrrHockey!
När vi ändå är inne på ämnet fysiskt spel passar vi på att syna Henrik Sedin lite närmre… Man kan ju faktiskt tycka lite sponstant att det är “Lady Byng-varning” på honom och den spelstil han har, men man ska ändå tänka på att Henrik Sedin faktiskt suttit av 450 utvisningsminuter i NHL och han har en bra fysik med sina 188 cm och 86 kg.
Han har inte gått någon hockeyfight i NHL, men har åtminstone delat ut några tacklingar… Faktiskt uppåt 180 tacklingar genom åren!
Ok, det är inte mycket om man jämför med de spelare som delar ut flest tacklingar i ligan, men ändå…
Otroligt stort hur som helst att ta hem både Art Ross Trophy och Hart Memorial Trophy och kikar man här (Wikipedia: Vinnare av Hart Memorial Trophy) ser man i vilket sällskap han hamnar i i historieböckerna… Inte illa och som sagt stort grattis Henrik Sedin!
Herregud vilket tempo det blev på matcher och incidenter i slutet av turneringen. Här på GrrrHockey öppnade vi hårt och hade ambitionen att kunna följa upp och bevaka turneringen hela vägen, men vi tappade tempo mot slutet och sedan rasade det helt… men här är till slut en summering av GrrrHockey’s syn på avslutnignen av ishockeyturneringen i Vancouver OS 2010.
Vi tappade stafettpinnen mitt i “Super Sunday”, men plockar upp den och slutför därifrån…
Den andra matchen den dagen var mellan Sverige och Finland och nog var det en märklig match…
Den överlägset bästa kedjeformationen så långt in i turneringen var ju fjärdelinan med Franzén/Påhlsson/Modin, men med Samuel Påhlsson (Columbus Blue Jackets) ej tillgänglig för spel i denna match så blev det en blek match fysiskt sett. Samtidigt gav inte Finland mycket till motstånd i denna match… eller gjorde man det?
Douglas Murray (San José Sharks) var i alla fall på Jarkko Ruutu (Ottawa Senators) med 6 minuter kvar av den första perioden. En ganska tung tackling från Douglas Murray i egen zon mot sargen.
Kort därefter delade Niklas Hagman (Calgary Flames) ut en tuff tackling på Niklas Kronwall (Detroit Red Wings). En offensiv tackling av Hagman då Kronwall just passat i väg pucken och Hagman åker ut 2 minuter för den incidenten.
I slutet av den första perioden försökte sig Niklas Kronwall på en “Kronwall Of Pain” men missade tacklingen och ställde till det för Tre Kronor som fick en kontring mot sig och senare i samma sekvens även en utvisning mot sig… På GrrrHockey konstaterade vi här att det verkligen kan vara vanskligt när Kronwall kliver på på detta vis, men det positiva överväger givetvis. Senare i turneringen skulle det dock visa sig att det även kan vara matchavgörande… och kanske även avgörande för en hel turnering…
I den andra perioden visade Tuomo Ruutu (Carolina Hurricanes) upp sina fysiska kvalitéer och satte dit en hård tackling i defensivt sarghörn för Svergie på Henrik Tallinder (Buffalo Sabres). Tuomo Ruutu är något av en Alexander Ovechkin (Washington Capitals) i miniatyr på något sätt… En spelskicklig spelare som gillar att smälla på, men visst det är kanske orättvist att jämföra med Ovechkin, men som sagt i miniatyr i alla fall… eller?
Tuomo Ruutu var även på Peter Forsberg (Modo) i mittzon i mitten på matchen. En riktigt tuff tryckare av Ruutu på Foppa.
Mikko Koivu (Minnesota Wild) kan även han smälla på emellanåt och även denna gång var det Tallinder som fick ta en tackling, men han tog den för laget och för att få ut pucken i numerärt underläge och lyckades.
Det var ju i denna match Joni Pitkänen (Carolina Hurricanes) tog en osmart utvisning då han bakom målburen mötte upp Patric Hörnqvist (Nashville Predators) med en armbåge med full satsning rakt i ansiktet…. osmart… osnyggt… onödigt…
Något vi på GrrrHockey uppmärksammade i denna match och som man måste notera med Douglas Murray, som han gjorde genomgående i denna match och hela turneringen för den delen, är att han alltid går in först och hämtar puckar längs sarger och i sarghörn och han nästan alltid klarar sig från att få en tackling. Han är snabb, smidig och stor och har mycket respekt med sig och som avskräcker motståndare för att gå på honom. Douglas Murray avslutade denna match bra i tredje perioden med ett par tunga tacklingar varav en på Olli Jokinen (New York Rangers).
Det man ändå måsta fråga sig var om Finland verkligen gick för fullt i denna match? Det kändes inte så… Finland hade sååå mycket mer att ge att det känns återhållsamt… eller var Sverige så pass bra?
Joni Pitkänen delar ut en ful armbåge på Patric Hörnqvist
Vilken Söndag det var i OS i Vancouver och ishockey-turneringen i helgen. En riktig “Super Sunday”. Det har tagit ett tag för oss på GrrrHockey att smälta denna Söndag, men här är GrrrHockey’s analys, sammanfattning och syn på denna “Super Sunday”.
Första matchen ut denna Söndag mellan Ryssland - Tjeckien var en rikitgt fin aptitretare och ingen hade väl förväntat sig överdrivet mycket fysiskt spel i denna match mellan två framför allt spelskickliga lag.
I Ryssland har vi inget överflöd av fysiskt spelande spelare, men vi har i alla fall Anton Volchenkov (Ottawa Senators) som i sina bästa stunder kan dela ut riktigt bra tacklingar. Anton Volchenkov är Rysslands tyngsta back med sina 103 kg och har en bra storlek med sina 185 cm.
Har denna säsong i NHL bland annat välkomnat de två högst draftade “rookisarna” med sköna tacklingar.
Anton Volchenkov hälsar John Tavares välkommen till NHL
Anton Volchenkov hälsar Victor Hedman välkommen till NHL
Självklart har vi i Ryssland den mycket fysiskt spelande superstjärnan Alexei Ovechkin (Washington Capitals). Något vi varit inne på nyligen här på GrrrHockey är att vi vill etablera begreppet och uttrycket Europeisk Power Forward (vilket kort innebär en inte fullt ut lika elak och aggressivt spelande Transatlantisk Power Forward, men som ända med fart och kraft påminner om den nordamerikanska urtypen av en Power Forward) och är det något Alexei Ovechkin är så är det verkligen en Europeisk Power Forward. Ovechkin har legat i topp (Topp3) bland alla ryssar gällande tacklingar sedan han gjorde entré i NHL och är långt mycket mer än enbart en poängproducerande målskytt.
I matchen mot Tjeckien så var det dock Evgeni Malkin (Pittsburgh Penguins) som inledde det fysiska spelet då han fullföljde en tackling bara 30 sekunder in i matchen och bara några sekunder senare delar Ilya Kovalchuk (New Jersey Devils) ut en tung tackling i offensiv zon som i och för sig leder till en kontring för Tjeckien, men ändå…
Alexei Ovechkin fullföljer en tackling 3 minuter in i den första perioden och sätter dit en tjeckisk spelare i sargen i tjeckisk zon och det är lite småfysiskt första halvan av perioden med i stort sett alla som fullföljer sin tacklingar, småväxta som stora, men inga större tacklingar så långt.
I den andra perioden har vi verkligen “noll” fysiskt spel inledningsvis och detta i och med att vi mest får se spel i numerärt under- och överläge. En bit in i perioden så börjar det dock igen med småfysiskt spel och tacklingar som fullföljs.
I mitten av den andra perioden presenterar Anton Volchenkov sig till slut då han möter upp en anfallande tjeckisk spelare och trycker dit en tackling och får stopp på anfallet och vinner pucken till sitt eget lag.
I den tredje perioden så får vi se en klassisk tackling som verkligen kommer att gå till historien. Det är Alexei Ovechkin igen som är i farten och denna gång på ingen mindre än Jaromir Jagr (Avangard Omsk). Knapptr två minuter in i den tredje perioden kommer Jagr och transporterar pucken i mittzon. Ovechkin närmar sig från sidan och nästan lite som Scott Stevens brukade dela ut sina tacklingar så exploderar Ovechkin i OS så här långt bästa “Open Ice Hit”. Det blir en klockren tackling med axeln och där “Ovie” sänker Jagr ordentligt. Inte nog med att Tjeckien’s superstjärna åker i isen, tacklingen blir till en kontring för Ryssland som leder till ett viktigt mål, 3-1 till Ryssland.
Matchen innehåller några tacklingar till med bland annat Kovalchuk som delar ut en rejäl tryckare i offensivt sarghörn, men matchens stora “snackis” blir och är givetvis Alexei Ovechkin’s tackling på Jaromir Jagr. Vilken stjärnsmäll i dubbel bemärkelse…
Ryssland's Alexei Ovechkin tacklar Tjeckien's Jaromir Jagr med en Open Ice Hit
Ryssland’s Alexei Ovechkin tacklar Tjeckien’s Jaromir Jagr med en Open Ice Hit
Tre Kronor (Sverige) Niklas Kronwall med sin tackling eller tacklingar kallade "The Kronwal Of Pain"
Tre Kronor (Sverige) Niklas Kronwall med sin tackling eller tacklingar kallade “The Kronwall Of Pain”
Tre Kronor gjorde ingen höjdarmatch mot Vitryssland, men återigen så fick man ändå med sig vad man behövde från matchen. En vinst och nu får laget spela ihop sig utan större press utifrån.
Gällande det fysiska spelet var det riktigt blekt inledningsvis… Ett par minuter in i första perioden så var fjärdekedjan (Modin/Påhlsson/Franzén) inne och spelade lite småfysiskt i alla fall. 10 minuter in i matchen och vi hade fortfarande inte sett en enda ordentlig tackling. Fjärdekedjan med Fredrik Modin (Columbus Blue Jackets) i farten var mot slutet av perioden i offensivt sarghörn och delade ut en ok tackling, men inte mycket till tackling egentligen…
Med drygt 5 minuter kvar av första perioden så ser vi till slut en riktig tackling i denna match och det är de Olympiska spelens tacklingskung i Vanclouver så här långt, Niklas Kronwall (Detroit Red Wings) som är uppe vid offensiv blålinje som vanligt, men denna gång är han ännu högre upp än vanligt och två-tre meter in i zonen. Han delar ut en riktig “Kronwall Of Pain” vilket dels leder till en bra målchans och sedan även en utvisning för Vitryssland.
Se tacklingen här: SVT Play (spola fram till c:a 00:39:39för att se tacklingen “live” och för lite sköna repriser gå fram till 00:40:38 (sköna repriser och i slow motion).
I den andra perioden fortsätter tyvärr det sömniga fysiska spelet och halvtacklingar av Modin och Douglas Murray (San Jose Sharks) är väl egentligen det enda vi får se. Douglas Murray försöker med 4,5 minuter kvar av perioden sin patenterade offensiva tackling, men missar och det händer inte så mycket.
I fortsättningen av matchen och i den tredje perioden så hade Samuel Påhlsson (Columbus Blue Jackets) och Mattias Öhlund (Tampa Bay Lightning) varsin bra tackling.
Men framförallt så såg vi ytterligare en “Kronwall Of Pain” och detta i mitten av den tredje perioden. Se tackling här: SVT PlaySpola fram till 01:59:05 för att se “Live” och sköna repriser vid 01:59:47.
Det var den tredje tacklingen Niklas Kronwall delade ut på samma sätt i denna ishockey-turnering. Mot Tyskland såg vi samma tackling: SVT Play Spola fram till 00:12:19 för “Live” och för repriser se 00:14:15.
Det är för härligt att se Niklas Kronwall leverera dessa tacklingar match efter match och här på GrrrHockey hoppas vi att han fortsätter hela turneringen
Kanada - Ryan Getzlaf, Chris Pronger, Brenden Morrow och Mike Babcock
Kanada – Ryan Getzlaf, Chris Pronger, Brenden Morrow och Mike Babcock
Kanada mot Schweiz i OS Vancouver 2010. Vi såg ett Kanada som växte under matchen i sin första match i denna ishockey-turnering mot Norge för ett par dagar sedan då Kanada inledde skakigt, men som under matchen verkligen tog kommandot och ägde i stort sett alla händelser ute på isen.
Skulle det bli ett liknande scenario mot Schweiz?
Näe, verkligen inte. Det blev precis tvärtom… Kanada inledde friskt och bytte chanser och anfall med Shweiz och såg inte ut att oroa sig för någonting. Det var ett högt tempo i matchen inledningsvis. Fram och tillbaka åt båda hållen.
Inte mycket till fysiskt spel i den första halvan av den första perioden direkt. Med drygt 6 minuter kvar av perioden så sätter i alla fall till slut Joe Thornton (San Jose Sharks) dit en tung tackling. Han fullföljer på en Schweizisk spalre i kortsargen i offensiv zon och hela ishallen lever med i tacklingen. En mycket bra tackling.
Shea Weber (Nashville Predators) delar ut en tryckare i defensivt sarghörn mot slutet av perioden också, men inte mycket till fysiskt spel i den första perioden som sagt.
En bit in i den andra perioden har Brenden Morrow (Dallas Stars) en tuff tackling på en schweizare i offensiv zon.
Ryan Getzlaf (Anaheim Ducks) tar ton i egen zon när han avväpnar en anfallande schwezisk spelare senare i den andra perioden. Bra “backchecking” av Getzlaf som tacklar pucken från sin motspelare och Kanada tar sig ur egen zon.
I de sista sekunderna av mittperioden blir Chris Pronger (Philadelphia Flyers) personlig och tar en onödig och självisk utvisning. GrrrHockey skrev om det tidigare (2010-02-17: Kanada’s lag i OS i Vancouver) att Pronger är oberäknelig och kan göra i stort sett vad som helst. I detta fall drar han ner sitt eget lag i källaren och Schweiz kvitterar…
I den tredje perioden ser vi återigen hur pressen på Kanada tynger laget. Om Kanada växte under matchen mot Norge senast så gjorde man precis tvärtom i denna match och den tredje perioden blir en jämn kamp mellan lagen.
Chris Pronger fortsatte i den tredje peridoen att leverera sina slashingar och crosscheckingar i varje närkamp.
När matchen verkligen håller på att glida Kanada ur händerna så agerar coach Mike Babcock (Detroit Red Wings) och han skickar ut Mike Richards (Philadelphia Flyers) och Brenden Morrow på uppdrag i mitten av tredje perioden. Richards och Morrow levererar ett grymt bra byte med ett antal stora tacklingar och får igång både lagkamrater och publik igen.
Getzlaf visar senare samma beslutsamhet och forecheckar högt och trycker dit en motspelare i Schweiz som tar burskydd.
Det hjälper dock inte hela vägen och Babcock blir tvungen att ta timeout, men det hela rinner iväg till både OT och straffläggning…
Det gick verkligen trögt för stjärnorna i Kanada i den sista perioden. Frågor man ställer sig är… Har dom (stjärnspelarna i Kanada) karaktär att vända på matcher som glider dem ur händerna? Har man spelare som kan leverera när det är jobbigt? Joe Thornton och Patrick Marleau i San Jose Sharks har bevisat vid ett flertal tillfällen att de inte kan leverera under press och när det går tungt…
Deras nya kedjekamrat Dany Heatley har tidigare visat i Ottawa Senators att han inte kan leverera under press (tänker på Stanley Cup-finalerna mot Anaheim Ducks 2006/2007).
Jarome Iginla (Calgary Flames) vek ner sig mot Tampa Bay Lightning 2003/2004 och Chris Pronger… vad har han vunnit? I sin enda Stanley Cup-final med Edmonton Oilers så vek även han ner sig när hans lag förlorade mot Carolina Hurricanes 2005/2006…
Roberto Loungo (Vancouver Canucks) som är en av världens bästa målvakter, men som även han aldrig vunnit någonting…
Är Kanada egentligen bara en samling förlorare?
Ok, det var kanske att gå för långt…
Det finns givetvis en rad spelare som vunnit Stanley Cup och som levererat under press. Ta bara Sidney Crosby (Pittsburgh Penguins) som levererat under press sedan han var typ 15 år, men han har varit blek i turneringen så här långt… dock var det Crosby som till slut räddade Kanada i denna match då han under straffläggningen återigen visade att han kan vara bäst när det gäller som mest, en av de bästa (om inte rent av den bästa) egenskaper en ishockeyspelare kan ha.
Givetvis var Martin Brodeur (New Jersey Devils) en bidragande faktor också
Hjärtat i halsgropen för Kanada givetvis, men det kan samtidigt ha varit en nyttig läxa inför fortsättningen av turnerigen.
David Backes, Ole-Kristian Tollefsen och Martin Laumann Ylven
David Backes, Ole-Kristian Tollefsen och Martin Laumann Ylven
USA imponerade stort på GrrrHockey i första matchen mot Schweiz (2010-02-17: USA manglade Schweiz som väntat [OS i Vancouver 2010]). Lika imponerande var inte USA i denna match. Man gjorde dock vad man skulle och lite som Sverige besegrade Tyskland så besegrades Norge av USA i denna match.
Inte den mest spännande matchen i OS så här långt, men här är i alla fall lite korta punkter gällande det fysiska spelet och de fysiska spelarna.
Bobby Ryan (Anaheim Ducks) är den som först bjuder på fysiskt spel i denna match då han fullföljer en tackling i våldsam fart ner mot kortsidan i Norge’s zon. Det leder till lite “gruff” mellan spelarna efter avblåsningen då norrmännen inte gillade den tacklingen.
Backen Tim Gleason (Carolina Hurricanes) satsar på en tackling, men missar på egen blålinje…. Det var inte långt ifrån att den satt och hade den suttit hade nog Per-Åge Skröder fått sällskap på pressläktaren av en norsk lagkamrat…
Flitige tacklaren Dustin Brown (Los Angeles Kings) backcheckar senare i perioden hårt och hinner ifatt en norrman i mittzon och trycker in honom i sargen.
Power Forward Ryan Malone (Tampa Bay Lightning) står stadigt mitt i slottet och styr upp en puck i ribban en bit in i den första perioden.
Lite senare ser vi David Backes (St Louis Blues) ta kontroll över pucken och från offensivt sarghörn driver han in på mål med flertalet norska spalare hängandes i hasorna. Han ser oehört stark ut Backes, men når inte hela vägen fram denna gång…
Det är inte bara amerikaner som spelar fysiskt i denna match. Martin Laumann Ylven (Linköping) fullföljer ett par tacklingar i offensivt kortplank. Han delar ut ett par riktigt tunga tacklingar.
I mitten av den första perioden så blir det stökigt efter en blockering i norges zon och det ger Ole-Kristian Tollefsen (Detroit Red Wings) chansen att presentera sig för första gången i denna ishockey-turnering. Han flinar upp ordentligt efter att ha förlorat hjälmen i tumultet och de flesta i USA vet nog vad han går för och tar det hyfsat varsamt för att inte väcka den björn som sover… Tollefsen är ju lite av “Norge’s Douglas Murray” och har 20 Fighting Major på sitt samvete de senaste säsongerna i NHL.
I den andra perioden ser vi ett Norge som jobbar sig in i matchen och detta mest beroende av att USA dragit ner på farten. USA försöker komma igång igen genom Ryan Malone som delar ut en hård tackling på Tollefsen. Malone delar ut två tacklingar till i samma byte och han ser ut att verkligen försöka väcka det egna laget. Riktigt snyggt jobbat.
I bytet efter är David Backes ute och får chansen att sätta dit en norrman bakom offensiv målbur ch den chansen tar han givetvis. USA ser ut att ha vaknat igen…
Ole-Kristian Tollefsen visar framfötterna igen senare i perioden då han i numerärt underläge identifierar att en amerikansk spelare tappar kontrollen på pucken och ruser direkt och sätter dit en bra tackling vilket leder till att Norge får pucken ur zon.
I USA finns också backar som med fysiskt spel kan se till att skapa chanser offensivt. Det är Brooks Orpik (Pittsburgh Penguins) som med en tackling i egen zon får till en kontring för sitt eget lag.
Mot slutet av den andra perioden delar Bobby Ryan ut en offensiv tackling samtidigt som han dumpar pucken utanför offensiv blålinje. Smart spelat av Ryan.
I slutet av perioden är Ryan Callahan (New York Rangers) ute och smäller på och även Backes också… USA ser ut att vilja avsluta perioden starkt. David Backes hinner med ytterligre en tackling i det sista bytet för perioden och stressar Norge till misstag. Det blir lite grinigt efter att slutsignalen gått för perioden och David Backes passar på att dela ut ett par “face wash” med handskarna i ansiktet på norska spelare.
Den tredje perioden blir inte särskilt fysisk, men i mitten av perioden ser vi återigen David Backes i farten, men kanske med en tveksam tackling denna gång då en norrman åker in i sargen med huvudet före… Dock ser tacklingen ut att ta axel mot axeloch det blir hur som helst ingen utvisning i alla fall.
Med enbart några minuter kvar av matchen är Martin Laumann Ylven ute på isen och fullföljer en tung tackling och Norge har emellanåt bjudit på bra fysiskt spel i denna match.
Ingen match som går till historien kanske, men fjärdekedjan och framförallt David Backes fortsätter att imponera i USA. I Norge var det Tollefsen och Laumann Ylven som imponerade.
Vad ska man egentligen förvänta sig av Sverige i en sådan här match? Är vinsten viktig (alla går vidare hur som helst)? Är det mer viktigt att alla spelare får komma in i turneringen på ett bra sätt och utan skador?
Sannolikt är alltihop lika viktigt och det är precis vad Tre Kronor fick ut av den här matchen. Sverige vann matchen, Henrik Lundqvist (New York Rangers) fick “hålla nollan”, alla kedjorna och backparen fick komma in i turneringen på ett mycket bra sätt.
Tre Kronor fick med sig allt från denna match man hade kunnat förvänta sig och man gjorde det utan att imponera. Det finns mer att ta av på i stort sett allt, men det var en kanonstart på ishockey-turneringen för svensk del i OS i Vancouver, inget snack om någonting annat.
Sverige (Tre Kronor) Samuel Påhlsson, Johan Franzén och Fredrik Modin
Sverige (Tre Kronor) Samuel Påhlsson, Johan Franzén och Fredrik Modin
Det fysiska spelet då?
Matchens behållning var givetvis fjärdekedjan med Fredrik Modin (Columbus Blue Jackets), Samuel Påhlsson (Columbus Blue Jackets) och Johan Franzén (Detroit Red Wings).
Det är inga små pojkar Samuel Påhlsson (183 cm och 92 kg) har med sig som ytterforwards. Fredrik Modin trampar runt med sina 194 cm och 99 kg och Johan Franzén ångar på med sina 191 cm och 101 kg.
GrrrHockey skulle vilja etablera ett nytt begrepp för bland andra dessa herrar. Modin och Franzén är något av vad man skulle kunna kalla Europeiska Power Forwards. Man är inte lika elaka och aggressiva som urtypen av en Transatlantisk Power Forward, men spelstilen är den samma då man med sin fysik och kraft arbetar sig fram och förbi sina motståndare och man använder varje kilo i sina tacklingar och då man bryter in på mål. Men en Europeisk Power Forward drar inte på sig 200 utvisningsminuter under en grundserie i NHL och tar inte en 5-8 hockeyfighter, snarare runt 50 – 80 minuter, men man har målsinnet som krävs av en Power Forward och ska hänga dit minst 30 mål under grundserien i NHL.
Samuel Påhlsson då, jo, det är en fysisk spelare och det är kanske något man inte förknippar honom med eller ger honom “cred” för fullt ut. Påhlsson är ändå den svenska anfallare som delat ut flest tacklingar i NHL de senaste 3½ säsongerna, fler än till exempel Douglas Murray (San Jose Sharks) och Mattias Öhlund (Tampa bay Lightning).
Topplistan för svenskar och tacklingar de senaste 3½ säsongerna (2006/2007 - 2009/2010) ser ut som följer:
Niclas Wallin (San Jose Sharks) 538 tacklingar
Samuel Påhlsson (Columbus Blue Jackets) 526 tacklingar
Douglas Murray (San Jose Sharks) 519 tacklingar
Mattias Öhlund (Tampa Bay Lightning) 375 tacklingar
Fredrik Sjöstrom (Toronto Maple Leafs) 374 tacklingar
Nicklas Grossman (Dallas Stars) 373 tacklingar
Niklas Kronwall (Detroit Red Wings) 323 tacklingar
Johan Franzen (Columbus Blue Jackets) 314 tacklingar
Påhlsson står sig även i internationell konkurrens. Sedan lockouten 2004/2005 har Samuel Påhlsson placerat sig på Topp20 (oftast ännu högre upp) gällande tacklingar för alla centerforwards i hela NHL. 2005/2006 vann han “tacklingsligan” bland centrar och säsongen efter kom han tvåa. Drar inte på sig särskilt många utsvisningsminuter vilket gör det tydligt att det är rena ärliga tacklingar han delar ut också. Förhoppningsvis ger detta de flesta av GrrrHockey’s läsare en ny syn på Påhlsson, för det förtjänar han
Hur klarade sig denna GrrrHockey’s favoritkedja i Tre Kornor i matchen mot Tyskland då?
Jo, i mitten av den första perioden är Johan Franzén i farten och delar ut en tackling i offensivt sarghörn, inget spektakulärt, men skönt att se honom använda sina 191 cm och 101 kg med tanke på skadebekymmer han haft.
Samuel Påhlson fullföljer också en tackling senare i ett fortsatt byte för fjärdekedjan efter en avblåsning och “fjärdelinan” spelar tufft och fysiskt.
I den andra perioden fortsätter denna formation att leverera och Fredrik Modin fullföljer sin tackling i offensivt sarghörn och i samma byte är Franzén framme igen och trycker dit en tysk i offensiv zon.
Även i den tredje perioden är fjärdekedjan ute och kör. En minnesvärd situation är när Samuel Påhlsson tacklar två motståndare i en och samma tackling och där Douglas Murray senare trycker dit en tredje tysk med sin patenterade offensiva tackling han använder sig av.
Sverige (Tre Kronor) Douglas "Doug" Murray
Sverige (Tre Kronor) Douglas “Doug” Murray
Douglas Murray (191 cm och 109 kg) har en speciell tackling i sin “tacklings-arsenal” då han ser ointresserad och oförbered ut, men som ofta överraskar motståndare då han helt plötsligt exploderar i en offensiv tackling och han kör den både i sitt klubblag och i landslagsammanhang vilket vi sett tidigare. Den är ruskigt effektiv och många har åkt i isen av Murray på detta vis.
På tal om just Douglas Murray så hade en en helt godkänd match mot Tyskland. Även om vi förväntar oss mer av hans aggressiva och fysiska spel så är det inte mot Tyskland han behöver kliva fram som mest, utan det kommer senare i turneringen och vi på GrrrHockey kan garantera att han gör det också.
Douglas Murray var den svensk som först klev in i handlingen för det fysiska spelet i denna match och det dröjde en bra bit in på den första perioden innan han levererade sin första tackling.
Mot slutet av den första perioden så markerar Murray framför eget mål när Henrik Lundqvist blockerat pucken. En tysk är framme och irriterar, men Douglas är där och håller undan tysken och visar vad som gäller… “inget tjafs med vår målvakt här inte…”.
Den andra perioden blir en relativt lugn period för Murray, men han får vara med i “gruffet” efter Johnny Oduya’s utvisning för Boarding (2 + 10 minuter) direkt i den andra perioden.
Sedan dröjer det ändå till slutet av denna period innan Murray delar ut en av sina patenterade offensiva tacklingar i denna match.
Murray bildar ju backpar med just Johnny Oduya (Atlanta Thrashers) och har en fysisk spelstil även om han de senaste åren lugnat ner sig betydligt. Är med sina 183 cm och 91 kg ingen bjässe, men kan dela ut tacklingar och vara med när det hettar till. Är tillsammans med Douglas Murray och Mattias Öhlund den ende back i denna laguppställning för Sverige som kastat handskarna i NHL och gått en regelrätt NHL-fight (2007-03-20: Johnny Oduya i sin första NHL-fight).
Oduya hade utöver sin Boarding även en schysst tackling när han väl kom tillbaka på isen efter sina 10 personliga minuter i utvisningsbåset. Axel mot axel på en tysk som trycktes in i sargen.
När vi ändå är inne på backarna så har vi ju matchens och en av turneringens så här långt bästa tacklingar i den Nicklas Kronwall (Detroit Red Wings) delade ut 4½ minut in i den första perioden.
Precis som Douglas Murray har även Nicklas Kronwall en karaktäristisk tackling i den han just delade ut en bit in i den första perioden. Det är ett överraksningsmoment även i Kronwall’s tackling då han gärna smyger sig upp mot offensiv blålinje och sedan rusar mot den forward i motståndarlaget som precis får en passning och det enda denna spelare hinner med sedan är att titta upp och se “The Kronwall of Pain” komma farande…
Kronwall har delat ut ett antal sådana minnesvärda tacklingar i sin NHL-karriär och ett par av de senaste är dels den i slutspelet förra säsongen på Martin Havlat (Chicago Blackhawks) och även den på Patrick Kaleta (Buffalo Sabres) i början av den nuvarande säsongen.
Nicklas Kronwall vs Martin Havlat
Nicklas Kronwall vs Patrick Kaleta
Kanske minns Ryan Malone nu i USA’s lag i detta OS denna tackling?
Om vi ska försöka summera det svenska lagets back-uppsättning i detta OS så har vi en riktigt bra fysiskt stark stomme. GrrrHockey-favoriterna är Douglas Murray, Nicklas Kronwall, Johnny Oduya och Mattis Öhlund. Och vilken match han gjorde Öhlund, bra stabil och tung och vilket skott till 1-0!
Öhlund är lite av motsvarighetetn till Påhlsson. Är i skymundan en mycket fysisk t spelande back som gärna delar ut stora tacklingar och som även tar en och annan hockeyfight om och när det behövs (3 Fighting Major förra säsongen bland annat). Öhlund’s tackling på Phil Kessel (Toronto Maple Leafs) tidigare under säsongen är redan en klassiker…
Mattias Öhlund “destoys” Phil Kessel
Framåt då? Fysiskt starka forwards utöver fjärdekedjan i Tre Kronor?
Nja… Sverige har inte så mycket att komma med där faktiskt… men det var en skön sekvens i matchen mot Tyskland där Daniel Alfredsson (Ottawa Senators) i den andra halvan av andra perioden vann över pucken åt det egnma laget vilket ledde till 2-0 för Tre Kronor. Skönt att se honom trampa efter en “dumpad” puck och vinna närkampen och målet är helt och hållet tack vare Alfredsson’s fysiska spel.
Vi måste så klart även nämna Peter Forsberg (Modo) som gillar att dela ut tacklingar både med pucken under kontroll och när han får chansen att sätta dit motståndare som har pucken.
Ska bli mycket intressant att se hur Sverige hanterar de mer fysiska lagen lite längre fram i denna turnering.
So far so good… so what? Det gäller att Tre Kronor är som bäst när det gäller som mest.
Kanada inledde ishockey-turneringen i OS i Vancouver nervöst. Visst fanns där beslutsamheten, farten och kreativiteten, men nerverna ställde till det vid de avgörande momenten i den första perioden vid ett antal tillfällen.
Man inledde med följande kedjekombinationer:
61 Rick Nash | 87 Sidney Crosby | 37 Patrice Bergeron 11 Patrick Marleau | 19 Joe Thornton | 15 Dany Heatley 21 Eric Staal | 51 Ryan Getzlaf | 24 Corey Perry 12 Jarome Iginla | 16 Jonathan Toews | 10 Brenden Morrow
18 Mike Richards såg ut att få alternera med Brenden Morrow, men coach Mike Babcock (Detroit Red Wings) snurrade rätt friskt med spelare i de olika kedjerna.
Det var en förväntansfull inledning utan någon större fysisk aktivitet, men 2 minuter in i matchen delade Jarome Iginla (Calgary Flames) ut en tryckare på en norrman som försöker komma ur egen zon.
Verkligen ingen anstormning direkt. Kanada förde spelet och hade kontroll på pucken fram till mitten av första perioden då Norge får det första spelet i numererät överläge.
Man kunde tydligt ana tyngden på Kanada’s spelares axlar. Lite krampaktigt såg det ut och man såg ut att hålla i klubban lita för hårt… Det var stressat och man saknade skärpan i de sista avgörande ögonblicken.
Med tre minuter kvar av första perioden delade Ryan Getzlaf (Anaheim Ducks) ut en tackling mot huvudet på lagkaptenen i Norge bakom Norge’s mål och det gick ett sus genom publiken. Kanske inte var en helt ren tackling, men Getzlaf klarar sig från utvisning.
Lite senare var det Patrice Bergeron (Boston Bruins) som delade ut en tackling och han kom med bra fart och smällde på den norska lagkaptenen igen och situationen leder till att Sidney Crosby (Pittsburgh Penguins) får en bra målchans med fritt skottläge i slottet.
Mot slutet av den första perioden skruvade Kanada upp tempot för det fysiska spelet. Norge drog i och med detta på sig utvisningar och det hela ledde till matchens bästa målchans så långt med Ryan Getzlaf som inte fick ordning på pucken när han hade öppet mål. Det var det där med nerverna ja…
Tidigt i den andra perioden arbetade Kanada till sig ett Power Play. Shea Weber (Nashville Predators) fick iväg ett fruktansvärt hårt slagskott och han fick verkligen åka in i skottillfället och ladda när pucken kom glidande i perfekt fart mot honom. Märket i ribbkrysset lär sitta ett bra tag framöver…
Till slut klev Jarome Iginla fram (som vi på GrrrHockey varnade för, han är fruktansvärt målfarlig) när han gjorde sig spelbar genom att backa upp i slottet i Power Play. Sidney Crosby levererade pucken perfekt och med Rick Nash (Columbus Blue Jackets) framför mål kunde Iginla direktskjuta 1-0.
Med 1-0 och efter att Dany Heatley (San Jose Shaks) lite senare styrde in Chris Pronger‘ s skott till 2-0 så släppte det för Kanada som började spela ut.
Inte mycket till fysiskt spel så långt faktiskt, men i mitten av den andra perioden så fick vi i alla fall se lite frustration från Patrice Bergeron då han tog en onödig utvisning för interference på målvakten. Frustrationen kan förresten ha berott på att han tappat sin plats i förstakedjan till Jarome Iginla som under matchen jobbade sig upp från fjärdekedjan till förstakedjan.
Senare i den andra perioden såg vi äntligen Brenden Morrow (Dallas Stars) ute och döda utvsiningar och i offensiv zon delade han ut en riktigt tuff tackling.
Matchens bästa tackling var det ändå en back som delade ut. Per-Åge Skröder (Modo) åkte på en rejäl bröstvärmare av Drew Doughty (Los Angels Kings) då han klev upp och delade ut matchens bästa och hårdaste tackling. Skröder fick till slut kliva av och gå till omklädningsrummet och kom aldrig tillbaka i matchen igen. Riktigt bra tajming i tacklingen när Doughty klev fram precis när Sköder fick pucken och skulle ta sig in i anfallaszon. Det var den typ av tackling som Niklas Kronwall (Detroit Red Wings) vanligtvis gillar att dela ut.
Mike Richards (Philadelphia Flyers) presenterade sig i slutet på andra perioden också då han fick till en bra tackling.
I inledningen av den tredje perioden gjorde Ryan Getzlaf ett bra byte i och med en avvaktande utvisning. Han var i den första perioden rent av darrig, men växte under matchen. I detta byte tryckte han först pucken i ribban för att sedan parkera sig framför mål och väl där tog han tillvara på pucken vid en retur som han direkt skickade in vid sidan av målvakten med ryggen mot. Precis så ska Getzlaf spela. Stor, tung Power Forward framför mål som ingen flyttar på.
När det återstod 3 minuter av matchen så var Brenden Morrow inne igen och slet längs sargerna och delade ut ett antal tacklingar i det bytet.
Det var tydligt att Kanada inte fokuserade på att vinna matchen genom fysiskt spel, man var för överlägsna och fick hålla i pucken i stort sett hela tiden, men när man fick chansen så delade man gärna ut en tackling eller två, men Kanada har mycket mer att ge av det fysiska spelet.
